höga krav?
På sistone har jag funderat mycket på hur man inser att man tar sig vatten över huvudet. Jag har varit på flera arbetsplatser där det blivit chefsbyte och den som tillkommit har varje gång visat dåliga ledaregenskaper och väldigt svag ryggrad. Nej det är faktiskt inte bara jag som tycker detta, en chef blev uppsagd efter ett år, en annan sade upp sig efter en tid osv.
När jag ser hur min nuvarande chef vacklar på sin position och inte kan leva upp till det man måste göra som chef, då blir jag nervös. Tänk när jag får mitt första mer riktiga jobb, eftersom jag fortfarande studerar jobbar jag ju itne på den nivån som är mitt mål. Tänk om jag får en befattning som jag inte kan hantera men inte inser det själv?! Det är nog min mardröm. Jag har fasat för detta i flera år, ända sedan jag själv träffade på den första ryggradslösa chefen och även från historier pappa har berättat.
Idag vädrade jag den här oron för min kära mamma och hon tittade på mig med allvarlig blick. Sedan sade hon med bestämdhet: "Slå genast den tanken ur huvudet! Du har alldeles för höga krav på dig själv för att hamna i en sådan situation. Ditt problem skulle bli det motsatt, du skulle aldrig vara nöjd."
Kanske har hon rätt min kloka mamma, jag har nog alldeles för höga krav på mig själv. Jag är sällan nöjd, jag stressar och pressar mig själv alldeles för mycket och tillåter aldrig mig själv att vara nöjd med annat än det bästa.
Att jag pressar mig själv och ställer höga krav på mig själv är ju ingen annans business än min egen. Men ibland har jag nog en tendens att ha för höga krav på mig omgivning. Inte på det viset att jag skulle uttrycka det att någon borde presterat bättre. Men om någon agerar på något vis så kan jag bli lite förvånad. Det är väldigt dumt!
I kontrast till det så känner jag ofta att min omgivning kan prestera så mycket mer än vad jag kan. Att hur mycket jag än försöker blir jag aldrig bättre än henne eller honom...
Det finns olika områden där jag inte ställer lika höga krav på mig själv, områden där jag vet att jag inte har en chans. Kanske på grund av storlek (jag är ju inte så stor..) eller erfarenhet.
Då det är allra dummast att jag ställer höga krav är då jag träffar killar! Men det är nog mestadels min försvarsmekanism som spelar in där.
När jag ser hur min nuvarande chef vacklar på sin position och inte kan leva upp till det man måste göra som chef, då blir jag nervös. Tänk när jag får mitt första mer riktiga jobb, eftersom jag fortfarande studerar jobbar jag ju itne på den nivån som är mitt mål. Tänk om jag får en befattning som jag inte kan hantera men inte inser det själv?! Det är nog min mardröm. Jag har fasat för detta i flera år, ända sedan jag själv träffade på den första ryggradslösa chefen och även från historier pappa har berättat.
Idag vädrade jag den här oron för min kära mamma och hon tittade på mig med allvarlig blick. Sedan sade hon med bestämdhet: "Slå genast den tanken ur huvudet! Du har alldeles för höga krav på dig själv för att hamna i en sådan situation. Ditt problem skulle bli det motsatt, du skulle aldrig vara nöjd."
Kanske har hon rätt min kloka mamma, jag har nog alldeles för höga krav på mig själv. Jag är sällan nöjd, jag stressar och pressar mig själv alldeles för mycket och tillåter aldrig mig själv att vara nöjd med annat än det bästa.
Att jag pressar mig själv och ställer höga krav på mig själv är ju ingen annans business än min egen. Men ibland har jag nog en tendens att ha för höga krav på mig omgivning. Inte på det viset att jag skulle uttrycka det att någon borde presterat bättre. Men om någon agerar på något vis så kan jag bli lite förvånad. Det är väldigt dumt!
I kontrast till det så känner jag ofta att min omgivning kan prestera så mycket mer än vad jag kan. Att hur mycket jag än försöker blir jag aldrig bättre än henne eller honom...
Det finns olika områden där jag inte ställer lika höga krav på mig själv, områden där jag vet att jag inte har en chans. Kanske på grund av storlek (jag är ju inte så stor..) eller erfarenhet.
Då det är allra dummast att jag ställer höga krav är då jag träffar killar! Men det är nog mestadels min försvarsmekanism som spelar in där.
Kommentarer:
Trackback