Söndag!
Blir alltid lite snurrig i huvudet sådana här dagar.
Har inte gjort något vettigt än så länge idag och det är ganska stressande. Tänkte hälsa på mormor och sedan åka hem till huset för att fixa lite grejer som jag itne kan göra här. Åhh, jobbigt!
Förlåt mormor men det lutar åt att jag åker direkt till huset.
Jag har bara hälsat på mormor en gång, men jag kan inte hjälpa det, jag tänker alldeles för mycket på morfar. Först på sjukhuset låg hon på samma avdelning som han gjorde månaderna innan han gick bort. Nu när hon är på hemmet ligger hon på exakt samma avdelning där med.
Jag pallar bara inte att åka dit.
Hjälp, nu blev jag alldeles ledsen! Var vid morfars grav igår. Vet inte varför, men de senaste veckorna har jag saknat honom riktigt mycket! Jag saknar honom hela tiden, men ibland blir det mer.
Morfar var helt underbar, jag ser honom fortfarande så tydligt när han vinkade till mig från sin stol på sjukhuset. Eller när han satt nere på landet i sin fula cardigan, gräslig trucker-keps och gamla dockers. (På landet är man inte snyggt utan praktiskt klädd.)
Eller när han höll min lilla hand i sin stora klappade, mig på kinden och kallade mig för sin lilla prinsessa.
Jag är minstingen och får höra många sådana där saker, men det är kärlek bakom orden och då gör det mig ingenting.
Jag vet precis vad du menar. Det går i perioder när man saknar en avliden släkting. Imorgon åker jag till min gamla hemstad för en dag. Ska då träffa både farmor, mormor, mamma, faster. Kanske pappas+ farfars + morfars grav?
Men man kan bara underlätta för sig själv genom att tänka på dom som dom var, i possitiv anda. Jag tror att man inte ska vara så typsikt svensk och sopa döden under mattan, utan "leva med de dödas minne i vardagen" dvs att våga prata om dom - men enbart i possitiv anda. Saker dom gjorde, saker dom sa osv.
Jag beklagar att du saknar flera nära släktingar. Det är inte lätt när någon man tycker så mycket om rycks bort från en.
Jag håller med dig om att det kan underlätta genom att tänka på dem som de var. Morfar finns med mig och jag har fått helt andra tankar om döden. Eftersom jag inte klarar av att tänka att morfar inte finns längre väljer jag istället att tro att han finns här och vakar över oss.
Jag är precis som du och försöker att prata om honom och ha med honom i min vardag. Vi är alla olika men jag kan inte klara av att bara stänga av honom från alla tankar. Han har faktiskt funnits hos mig så länge och betytt mycket, det gör han fotfarande även om han kroppsligen inte är här.