Kärlek
När jag umgås med farmor och farfar så blir jag så glad. Jag tycker så jättemycket om dem, uppskattar att de finns i mitt liv. De bidrar med så mycket, ja mina känslor för dem är proppfulla.
När min morfar gick bort insåg jag hur viktiga mina mor/far-föräldrar är för mig och det har jag sett till att visa dem sedan morfar gick bort. Han vet att jag älskar honom, det är jag säker på, men det känns extra viktigt nu att de som lever vet det också.
Jag kan inte med ord beskriva vilka känslor jag känner för mina nära och kära.
Jag är en känslomänniska ändu ut i fingerspetsarna och det är nog därför det är svårt för mig att träffa någon och släppa den för nära. För när jag älskar någon, då gör jag det ordentligt.
Men det krävs mycket för att jag ska våga älska någon.
Förstår vad du menar med farmor. Jag älskar både farmor och mormor (dom enda som lever), dom är som natt och dag men har båda fina och goda sidor. Båda har dom ställt upp på mig i hela mitt 34 åriga liv. När dom två dör kommer det bli ofattbart tomt. Som jag sa åt farmor när farfar dog för ett år sedan (jag satt på ett tåg när jag fick beskedet om farfars död) Det var tur farmor att det inte var du, för hade det varit det hade jag rivit tågkupén. Alltså inte accepterat det. Farmor svarade med sitt lugn: Ja men när den dagen kommer så måste du acceptera det.
Min farmor och mormor är också som natt och dag (det kanske de alltid är) men de är lika viktiga för mig. Den dagen då de går bort finns inte för mig. Jag behöver dem, de är en del av mig.
När min morfar gick bort kände jag bara en tomhet, som om allt annat försvann inom mig, sedan var jag deprimerad i ett halvår.
Då morfar gick bort läste jag en del böcker om sorg och det din farmor sa stämmer, man måste acceptera det. Det tog mig en månad att accceptera att morfar gått bort, men för den saken blev det inte lättare. Men successivt blev jag tvungen att släppa taget och det var det svåraste!