sick and tired
Jag är verkligen sick and tired av att snacka och tänka på mat. Eftersom jag i veckan fick veta att mitt blodvärde ligger under det lägsta i intervallet det bör ligga, har nu samtalsämnet fått sin spets igen.
Söndagen har jag spenderat hemma hos föräldrarna.
Sedan jag var 13-14 år har mat varit rena pesten. Att slippa äta var som en sport för mig, de saker jag hittade på för att gömma, slänga eller helt enkelt slippa äta är helt sanslösa. Då jag en gång var oaktsam ledde det till läkare och allt möjligt. Men min mamma ville ha sin egen lilla koll på mig och jag blev tvungen att väga mig varje vecka, vikten noterades noga och varje gång jag vägde mindre än veckan innan var det inte roligt. Detta är inget annat än en orolig förälders försök att ta hand om sitt barn, men det fick helt fel effekt på mig. Vid vägningen lärde jag mig även att dricka stora mängder vatten i förväg för att väga lite extra. Nu när jag skriver ner det låter det helt galet, men det var så det var.
Mat har aldrig varit skoj eller viktigt för mig. Om jag någonsin bläddrat i mat-tidningar har det räckt med det och mitt matintresse sjönk ännu mer, att se bilderna mättade mig också.
Jag befarar vad mitt telefonsamtal med doktorn i veckan kommer sluta med. När man kollar blodvärdet kan man även ta et annat blodprov då man tittar på "reserverna" i blodet för att se hur mycket järn man har där. På mig brukar alltid dåligt blodvärde vara lika med dåligt "reserv"-värde. Detta är i sådana fall andra gången på tre månader som jag har dåliga värden. Usch, jobbig tanke.
Jag läste en insändare i Damernas (har jag för mig att det var...) och där skrev någon att man ska sluta glorifiera ätstörningar. Jag förstår precis vad hon menar och håller med.
Dessvärre har jag redan en så skev viktbild.
Jag brukar inte tala om vikt med någon eller visa min matnoja. Oftast ser ju människor omkring mig att jag inte är så stor och då förväntas jag oftast inte äta särskilt mycket. Min rädsla för att äta på offentliga platser är dessutom något som påverkar mig. Äta i bamba fanns inte. Hård macka kanske, eller fil. Grönsaker var också populärt, men en tallrik full med mat...Inte en enda gång under grundskolan till gymnasiet hände det!
Klädmässigt är jag helt galet ute och cyklar också! Jag kan komma hem och gråta för att en hel dag på stan lett till x antal provningar av för stora kläder. Men om jag hittar märken med extremt små storlekar och jag då inte kan ha minsta storleken, då är världen på väg neråt.
Det är som att jag vill ha kakan och äta den. (intressant ordval, jag vet...)
Nej aldrig blir man nöjd, men jag antar att det är det som är problemet!
Innan mina problem med mat började så läste jag en bok om bulimi. Det var egentligen det som startade allting. En bok om bulimi där en tjej svälte sig och inte insåg hur smal hon var. Hjälp vad konstig jag tyckte hon var, men den boken startade något i mitt huvud och så var det kört...
Bulimi har inte varit min grej, att trycka i mig mat gör mig illamående, jag gillar ju inte mat! Det är ett nödvändigt ont men absolut inget gott!
Antagligen kommer jag att ta bort det här inlägget imorgon eller så, men jag ville få det ur mig.. Får se hur jag känner när jag ser det i pränt....
Jag vill också säga att detta skriver jag BARA för min egen skull.
Ätstörningar är inte häftigt eller coolt. Det är rena helvetet!! Rena helvetet!
Och när man är fast, ja då är det (nästan) omöjligt att släppa de sjuka tankarna!
jag hoppas du fixar det raring!
den här världen är verkligen sjuk. du är smal men inte nöjd ändå. jag är rund o känner mig väl absolut inte helt nöjd men ändå okej. varför blir det såhär? varför är idealen som de är? jag tror kanske att jag skulle känna mig helt lycklig om jag vore smal som du, men det behöver ju inte alls vara så. nu svamlar jag, men det jag menar är väl att tänk om alla bara kunde få se ut som de gör utan att andra behövde bry sig. o att man själv bara fick må bra. vad mycket roligare livet skulle bli då. var rädd om dig. du har bara en kropp. kram
Sköt om dig och bry dig inte vad medibilden säger eller vad som står i blaskorna. Du duger alldeles perfekt som du är. Ta en dag i sänder, som det verkar att du redan gör, och "babysteps". Vet om att ätstörningstankar aldrig försvinner utan alltid kommer att finnas kvar men man kan få de att minska. Lycka till och be strong! / M
Känns lite jobbigt att läsa detta... jag har aldrig haft problem med ätstörningar men min lillasyster har haft bulimi sedan hon var sexton, så på något sätt kan jag förstå att det är något hemskt jobbigt som du går igenom. Lycka till!!!
åsa: tack för stödet! :)
eremo: ja världen är riktigt sjuk. Det känns som att de ideal samhället sätter bara blir värre och värre. Det ären ond spiral och jag undrar när man kommer göra något drastiskt för såhär kan det inte fortsätta! Det är lugnt att du svamlar:) jag brukar själv göra det...
Försöker att vara rädd om min kropp, men ibland är det lättare än andra gånger!
Martinja: Tack för peppningen! :)
Angelica: ja, det är inte ett lätt ämne det här, det är så mycket vanligare än vad man tror också!
Tack, hoppas att även din syster kan slippa allt det här jobbiga en dag! :)
Det är klart att du ska skriva för din egen skull! Att skriva är mycket bra terapi. Sen får alla andra säga och tycka vad de vill, men det är ju din blogg och ditt liv! Du gör så mycket glammigt annars med alla kändisar så detta är faktiskt en mycket bra kontrast till det ytliga kändislivet. Det är bra att få se att det faktiskt är en människa bakom kändisrapporterna.
Keep up the good work!
Hej Emmaria
Jag har läst din blogg ganska länge anonymt nu och det här blogginlägget är det första som fått mig reagera. I min familj har vi kroppstyper som spänner över hela spektrat så jag har uppigenom åren fått se first hand hur vissa verkligen kämpar med för många kilon medans andra har för få. Det är samtidigt fascinerande vad lite man förstår av detta förrän man själv får en liten smak av hur det kan vara.
Jag har själv nästan alltid varit vältränad och har dem senaste fem åren legat omkring 90kg (är ca 188 lång) men senaste halvåret har jag gått upp över 12kg pga en skada och lite lathet. Att ha tillgång till The OC säsong ett och två, 24 säsong 1,2,3,4 och mina favoritchips å cola har ju inte direkt hjälpt. Grejen är att jag nu sitter här och väger 102.6kg (vägde mig imorse) och att jag i nästan två månader nu har försökt äta "vettigt". Problemet för min del är att jag inte har karaktären att äta så vettigt man ska för att gå ner i vikt bara genom diet och alltså har det blivit dags att börja träna igen.
Igår satt jag och pratade med min lillasyster bla om detta med vikt och när jag berättade om mina fattiga erfarenheter så kunde hon kontra mer flera års erfarenheter.. jag satt kvar helt paff, detta visste jag ju egentligen men har aldrig förstått förrän nu och då undrar man hur mycket "vanliga" folk förstår egentligen.
Nu blev det plötsligt en hel del rader här, var inte meningen att komma in och försöka sno all uppmärksamhet ifrån det du skev, jag antar att jag bara ville visa att det finns några av oss härute som läser din blogg som normalt inte hör av sig men som försöker förstå och bryr sig om det du skriver ändå. Jag vet att jag är en av dem, du har mycket gott i dig och jag kommer fortsätta följa dig. Vem vet, kanske jag startar en egen blogg snart.. har ju blivit smått inspirerad av dig ;)
- O
Det är ovanligt att blogginlägg blir såhär personliga, tycker jag iaf enligt min erfarenhet. Tycker det är väldigt modigt av dig att skriva detta, och när man väl kan göra det, så har man nog kommit ganska långt, och har insikt om att det kanske inte är så sunt det man gör. Även om man inte är redo att ändra på det, så är man ändå medveten om det.
Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Inte det att jag inte äter eller att kläder är för små (snarare tvärtom), men mycket att det här kretsar i mina tankar. Att jag inte ska äta, och att det är den bästa vägen att bli lycklig, för är man smal så är man ju lycklig.. Liksom. Det är någonting som det lyckats med att bli likhetstecken mellan för ganska många verkar det som, och hela livet går ut på att hitta den där vägen till smalheten.
Mat och ätande har blivit så otroligt laddat, och försök till att motarbeta det, som t.ex. skriva böcker om anorexi/bulimi, verkar instället propagerande och folk tar till sig erfarenheterna och ser det som tips på hur man ska lyckas dölja det, hur man ska motarbeta den värsta hungern, hur man ska få det att se ut som att man väger mer för att slippa jobbiga kommentarer (som det där med vatten..) Jag har varit likadan och jag är dte fortfarande, även om det bara är tankar. Egentligen borde man ju vara smartare än så, och fatta att man duger som man är. Men dte går bara inte
Och den här kommentaren var säkert inte till så stor hjälp. Jag bara ville säga att du inte är ensam. Det kanske inte är så upplyftande egentligen att fler folk har problem, fast ändå kan det vara skönt att hör att man inte är konstig. Och så
Du är så himla modig. Och som någon tidigare skrivit så adderar detta inlägget bara ett djup till bloggen, och man får en mer verklig bild av dig. Det gör det hela mer levande. Det är en påminnelse om verkligheten som man kanske behöver. Påminnelsen om att man ska vara snäll mot varandra och visa sin uppskattning, och inte bara göra det när man vet att någon mår dåligt, utan också i vardagen, för det kan finnas problem som inte syns.
Tack! Och KRAM!
Nu i efterhannd är jag läser mitt inlägg så känns det lite konstigt formulerat emellanåt. Men jag var tvungen att skriva fort för att komma ihåg alla tankar jag fick. Och ibland låter det kanske lite negativt, men det är ju ett ganska negativt laddat ämne. Men det var absolut inte meningen att förstöra positiva förhoppningar utan bara.. Jag vet itne. Jag kände helt enkelt att jag bara var tvungen att kommentera och jag hoppas att ingen uppfattade det fel. :)
Min första kommenter här börjar med detta..
"Jag har läst din blogg ganska länge anonymt nu och det här blogginlägget är det första som fått mig reagera." som jag nu i efterhand tycker ser lite märkligt ut.. det jag menade var att jag har tittat förbi ett antal gånger men det här inlägget fick mig att reagera på ett sånt sätt att jag kände att jag måste skriva nåt. Jag hoppas du förstår det och inte tog det negativt. Nu måste jag iväg till jobbet, ha en fin dag Emmaria :)
- O
säger som Kille_27. Jag läser nämligen oxå din blogg flera gånger varje dag men brukar inte kommentera. Är alltid så impad över dina klädval o du inspirerar. Men kände mig oxå tvungen att kommentera detta!
Mycket modigt att skriva så. Även fast du bara skriver för dig själv, så kan det hjälpa andra också. Jag väger själv en bit under medelsnittet, vilket mina kompisar brukar kommentera då och då. De tänker nog inte på att man kan ta illa upp, för jag tror inte att de menar något taskigt. Men ändå när de säger att "oj, vad du är smal" och "Va?! Väger du sååå lite..." så känner jag inte att jag vill gå upp i vikt. Snarare tvärtom. Deras kommentarer får mig att vilja väga mindre. Men när jag läste ditt inlägg idag så kände jag tydligt att jag inte vill drabbas av allt svårt du har haft. Jag vill inte få anorexi.
Fortsätt kämpa tjejen och tack för allt du skriver!
Oj, jag trodde inte att jag skulle få så mycket kommentarer av det här inlägget. Känner mig överväldigad, och glad för alla ni som delar med er och ger stöd!
Karro: Jodå jag skriver för min egen skull men har alltid sett bloggen som mitt sätt att smita undan från den jobbiga vardagen. Det är skönt att få vara lite ytlig när det jobbiga kommer för nära, men den senaste tiden har varit väldigt jobbig och därför kände jag att jag behövde få ur mig en hel del av mina känslor. Så skrivandet för min skull, det fortsätter! :)
Tack, jag gör vad jag kan!
kille_27: Vad kul att du läser min blogg och roligt att du ville lämna ett avtryck!
Viktproblem, åt båda hållen är inget lätt. Det är nog svårt att sätta sig in i någon annans situation och ibland skadar det kanske inte att få upp ögonen för vilka problem som finns...
Du behöver inte oroa dig över att du skrev några rader, det var trevligt och intressant!
Glöm inte meddela vad du har för blogg om du bestämmer dig för att börja en :) Jag bli väldigt smickrad av att jag inspirerar!
Tack för dina fina ord! :)
Emma: Ja det är nog ovanligt med det riktigt personliga i en blogg, man är nog rädd för att lämna ut sig. Det har jag varit, men efter att ha bloggat sedan i somras känner jag nu att jag kan öppna mig mer och mer.
Den här delen, och alldeles för mycket mer, av mig tillhör min vardag och i min blogg har jag försökt att komma ifrån det. Men nu är det som sagt för mycket och de två världarna krockar lite mer än de gjort innan... Kanske vågar jag även vara lite mer personlig efter all den positiva responsen jag fått!
Ja det är så galet att det är som du skriver, för vissa är lycka=smal. Det tror man bara innan man når dit, för det är inte sant!
Du har rätt i att ett steg är att skriva om det, men det är så dumt. Jag vet ju att det är ett problem och att jag måste ändra mig, men jag gör det helt enkelt inte! Det är svårt att stoppa tankarna och gilla mat helt plötsligt.
Tack för dina komplimanger! Att jag är modig.. Ja, det behövde jag nog höra :)
(förstår precis vad du menar med alla tankarna som bara vill ut, det får bli som det blir ibland! mer äkta.. :) )
Kille_27: tog det inte negativt, men jag tycker det bara är kul att du burkar läsa och nu kände att du ville kommentera. Jag är likadan själv, vissa saker får en att reagera, andra inte!
Min dag har varit fin, hoppas även din dag var det! :)
eremo: vad kul att du inspireras, vad glad jag blir av att läsa det! :)
Julia: detta kan man nog bara säga till en likasinnad, men jag är precis som du! En kommentar om att jag väger lite eller ser smal ut gör mig ledsen men den pushar mig att gå ner i vikt snarare än att gå upp! Galet egentligen!
Hoppas att du kan försöka vända tankarna innan det går för långt!
Jag ska fortsätta kämpa, och skriva :)
Du är stark tjejen!
Jag vet precis hur det är, jag har också gått igenom allt. Visst kanske man aldrig blir helt frisk men du ska veta att det finns en frisk värld där ute !!!
Att du tar upp det och berättar visar att du är en god bit påväg!
Kämpa!
Ja, det är konstigt, men på något sätt vänds det hela...
Jag ska försöka ändra tankarna, men det är inte lätt. Jag tänker ju på det ofta, nästan varje gång jag äter och ofta annars också.
Kan t ex en dag tänka att jag ska äta mycket för att gå upp lite. Men några dagar senare får jag bara dåligt samvete och äter mindre. Så jag ligger i princip på samma vikt hela tiden.
Men jag ska försöka ta tag i tankarna, på något sätt. Du ska veta att det känns bra att skriva till någon som förstår.
läste hela ditt inlägg.. och det hemska var typ att jag känner igen mig i det mesta.. jag vet inte om jag har anorexi elle jo.. men jag har aldrig fått det diagnoserat..det är också svårt att se eftersom jag inte är ett benrangel än(vad jag ser med egna ögon???)..men vikten är mycket låg och när jag läst din blogg ett tag har jag så smått förstått att du lidit av något sånt här.. hur hanterar du det.. är du frisk,.. typ blivit en ätande anorektiker som de heter..? fin blogg har du iallafall..
Jag blev sjuk när jag var runt 13-14 år och som mest osäker. Sedan var jag dålig genom gymnasiet men efter det har jag längre perioder mått bättre. Det senaste året har jag varit tillbaka i att må dåligt oftare. Men det händer att jag under en vecka kan äta ordentligt och tom vara hungrig. Dessvärre kommer sedan veckan efter med ångest och jag mår ännu sämre. Så jag är väl fortfarande inte frisk även om jag kommit en bit på vägen eftersom jag kan erkänna hur det ligger till. Men det gör jag egentligen bara här, det finns ingen i min närhet som vet exakt hur mina tankar går som jag berättar om här. Den här hösten har varit extra jobbig och jag har fått mycket kommentarer om hur jag ser ut och vad jag äter, något som oftast bara leder till att jag äter ännu mindre...
Mina tankar skulle verka helt galna om jag skulle skriva ner dem.
Jag vet inte riktigt hur jag hanterar det faktiskt. Ibland hamnar jag i en dålig spiral där allt i min tillvaro blir lidande, men jag kämpar hela tiden. Jag önskar jag kunde ge något tips, men det kan jag inte...
Tack, kul att du gillar bloggen :)
tack för allt ändå... det var skönt att höra att man inte är ensam.... för så känns det faktiskt.. ångesten ligger högt ikväll och trycker ner mig men jag ska kämpa gör du de meed. tAACK
Hej
Jag har precis kommit från toan och gjort det man inte skall, jag slog på datan ville hitta mer insperation om bulimi om att det jag gör är rätt. Jag vet det e dummt för alla vet ju att det är fel. Men jag sökte bara på det ordet och din sida var det första som kom upp. Jag har haft ätstöningar sedan 15 års ålder och aldrig kommit ifrån det riktigt jag inbillar mig att det jag gör är rätt och att jag bara gör det för att jag mår dåligt för stunden och att det är hälsosammt att gå ner i vikt. Men just nu så om jag dör pga ätstörningarna så skulle det bara vara en befrielse. Sammtidigt så fick ditt inlägg mig att inse lite hur fel det är, för jag vill inte se andra ha dessa problem och vill gärna hjälpa men ser det jag gör som mer än ok, men ingen vet hur jag mår å det är bra.
( Jag vet mycket talar emot det jag säger och mycket är "dubbelsidigt" men jag är en förvirrad tjej. Hoppas du mår bättre snart! är det ngt du vill fråga eller ngt så får du kontakta mig )
mvh JG