Emmaria - I love.

På kvällen vaknar jag till liv och som jag skrev innan flödar tankarna.
Sitter och tänker på säkehet/osäkerhet hos olika personer.

Under min uppväxt var jag väldigt blyg och försiktig. Under gymnasiet började jag bli mer säker men det var nästan exakt samtidigt som jag tog studenten som jag verkligen vågade tro på mig själv.
Sedan dess har jag bara blivit starkare och starkare. Jag är stolt över mig själv för detta. Men ibland glömmer jag att jag inte är den blyga lilla tjejen.

Det roliga är att folk inte uppfattar mig som blyg längre men jag har den uppfattningen själv ibland.
Jag försökte för ett tag sedan förklara varför jag inte funkar ihop med en osäker kille.
Mitt resonemang gick att det inte funkar om jag är osäker och han också är det, då händer inget. Tillbaka fick jag ett förvånat ansiktsuttryck som undrade på vilket sätt jag var osäker. Sånt där blir jag glad av.

Sedan finns det tillfällen då jag är osäker fortfarande, men oftast är det helt fåniga saker som skapar detta.
Till exempel kan jag bli det av inbjudningar jag får som är oväntade. Då tänker jag, men han/hon menade det nog inte utan kände sig tvingad att fråga... Något som inte är ett dugg sant eftersom det inte ligger i min personlighet att tvinga fram inbjudningar.

Främst handlar det om att jag måste tro på mig själv och inse att det jag gör är bra! Jag har åstadkommit mycket i mitt liv som jag borde vara stoltare över. Men eftersom jag bara kan se det ur min egen synvinkel så känns det oftast som den mest naturliga vägen.

Som den här hösten till exempel. Jag har jobbat massvis, ett tag hade jag två jobb samtidigt. Utöver det har jag haft skolan. Delvis har jag pluggat på halvfart men ett tag var det på helfart. Det tar mycket att jobba och det tar mycket tid att plugga så att kombinera det är ganska mycket arbete.
Andra berättar hur imponerade de är av mig för att jag pallar medan jag själv rycker på axlarna, men istället borde jag sträcka lite extra på mig och tänka att jag faktiskt är ganska bra som pallar.

Alla är vi olika, vissa är så säkra på sig själv att de istället verkar för egocentriska och tar lite väl mycket plats. Medan andra som av olika anledningar inte kan tro lika mycket på sig hamnar i skuggan. Det är jättesynd men jag hoppas verkligen att man kan få möjlighet att arbeta på det med tiden.
Det handlar inte om att stå i rampljuset, men att tro på sig själv är A och O.

Jag är inte kaxig på något sätt utan ödmjuk, men jag har gått en lång väg för att bli som jag är idag. Vissa av krokvägarna hade jag velat  ta bort, men å andra sidan har de skapat den jag är idag och med facit i hand är jag glad att jag är som jag är.

Jag är jag och det kan ingen ta ifrån mig!