Emmaria - I love.

När jag kom hem från jobbet tänkte jag att livet var toppen. Jag hade lycktas ta mig igenom dagen med ett relativt gott mod utan att bli för sur/irriterad på någon eller något.

Sedan är jag då hemma någon timma och känner hur humöret bara faller. Allt känns så pissigt (förlåt men det är det bästa ordet som beskriver känslan...), känner mig ensammast i världen trots att jag pratar i telefon hela tiden under kvällen. Har inte ringt tillbaka alla samtal som jag lovat, men ändå känner jag mig riktigt ensam.
Det är det här att bo själv, det är ju inte riktigt min grej egentligen. På ett sätt skulle jag vilja hitta en trea och dela med någon kompis, men antagligen skulle jag inte palla det heller. Jag har sådana pedant-tendenser ibland...

Blev främst besviken på en kompis som lovar och lovar men aldrig håller något av det. Sedan visar det sig att han gjort det han sa att han skulle gentemot en annan kompis. Så då dissade han bara mig, innan trodde jag att han dissade hela grejen...
Just nu har jag en småjobbig situation där två av mina nära killkompisar har lite trubbel med sina flickvänner för att de umgåtts med mig. Jag har känt båda killarna då de varit singlar men det har aldrig varit något, det finns ingen gnista. Vissa personer saknas det med och jag fattar inte varför man ska komplicera allt jämnt och ständigt.
Okej, en milli sekund tyckte jag det var kul att jag sågs som ett hot, det kan jag erkänna. Men efter den milli sekunden är det bara jobbigt och jag tänker ju inte sluta umgås med mina kompisar för att överbevisa deras flickvänner!?!
Det störande är att flickvännerna aldrig velat lära känna mig tillräckligt för att inse att jag inte är itnresserad av killarna ifråga.

Sedan blev en plan inför nyår inställd idag till råga på allt.... Det hade varit roligt, middag med fest och trevligt sällskap. Men det lär dyka upp något annat.
Jag är så skör just nu att minsta lilla grej kan få mig från molnen ända ner till källarvåningen. Jag vill bara att det ska sluta!